Nu går vi in andra kvartalet år 2020, och många bostäder i Sverige kan få uppkopplingar på 10 000 mbit/s. Större delen av Sveriges befolkade delar har dessutom haft fiber sedan många år, och det grävs som aldrig förr för att nå ännu fler.

Men något saknas. Adresserna. Vad hände med dem? Det är snart tio år sedan det ringde i den stora larmklockan att IPv4-adresserna började ta slut. Den 8 juni 2011 var det “World IPv6 day”¹ för att få fart på utvecklingen av IPv6, nästa generations IP-protokoll med $3.4\times10^{38}$ adresser. Det var för övrigt samma år som adresserna tog slut på toppnivån hos IANA.² Men 2011 har passerat för länge sedan, och inte mycket har hänt, åtminstone inte här i Sverige.³

Jag har själv Bahnhof med 100/100 mbit/s hemma, men ingen IPv6. Trots att Bahnhof är en av de som säger sig ha IPv6 i sitt hela sitt nät.⁴ Problemet är att stadsnäten inte har stöd för IPv6. I somras mejlade jag därför elva olika stadsnät i Skåne och frågade om de hade stöd för IPv6. Av de elva tillfrågade var det bara sex som svarade. Av de som svarade var det ingen som hade stöd för IPv6, åtminstone inte för privatpersoner. Nästan samtliga sa dock att de planerar att rulla ut det i närtid, dock utan att ange något datum.

Jag har kört med IPv6 i snart fem år via Hurricane Electrics IPv6-tunnel. En tjänst som fungerar över förväntan. Det har gjort att jag kunnat experimentera med IPv6 och även kunnat sätta upp och testa IPv6 på de VPS:er som jag hyr. När jag nyligen skulle skaffa en ny virtuell maskin i molnet för mina DNS-servrar tittade jag på Google Cloud Platform. Snacka om att jag blev förvånad när jag upptäckte att inte ens Google har fullt stöd för IPv6 till sina instanser.⁵ Företaget bakom bland annat Android och Kubernetes. Hur kan dessa ha missat en så väsentlig del? Varför är det inte mer prioriterat?

En del av förklaring är säkerligen okunskap. Det fungerar ju bra nu, tänker säkert många. En annan del av förklaringen är troligen att det inte är “coolt” eller “inne”. It-branschen är en bransch som i mångt och mycket styrs av vad som är “inne”. Det som är inne idag är utveckling och AI. Alla ska lära sig programmera. Det är ju till och med obligatoriskt i grundskolan. Och det är bra, inget tvivel om det. Men man får inte glömma resten av it-världen. Allt det bakomliggande. Infrastrukturen. För när vi inte längre kan adressera våra smartphones, datorer, surfplattor, IoT-enheter och smarta hem – då spelar det inte längre så stor roll om alla kan programmera.

Men allting fungerar ju fortfarande så vad tjatar jag om? Eller gör det det, egentligen? Fler och fler internetleverantörer har sedan några år tillbaka börjat använda CGN (Carrier-Grade NAT) för sina kunders uppkopplingar. Det innebär att ett större antal kunder får dela på en enda IP-adress ut mot internet – dessutom utan möjlighet att vidarebefordra portar till egna datorer. Detta ställer till det för många, kanske till och med utan deras vetskap. Utan en egen adress går det inte att sätta upp egna tjänster på nätet, så som webbservrar, FTP-servrar eller DNS-servrar. Det ställer också till problem med bland annat VoIP-telefoner, spel med mera. Hur ska jag kunna läsa av mina temperaturmätare, eller släcka belysningen? Många satsningar på egenbyggda smarta hem faller platt på grund av internetleverantörernas NAT-lösningar. Istället hänvisas vi till kommersiella lösningar där all trafik går via en gemensam server på nätet.

Nu är det upp till alla oss it-entusiaster att driva på utvecklingen. I samma anda som radioamatörernas experimentlust förde radioteknikens utveckling framåt, är det nu dags för oss it-amatörer att driva nätets utveckling framåt.